Remissvar Pensionsåldersutredningen

Socialdepartementet 103 33 STOCKHOLM

Datum	Vår beteckning (anges vid   kontakt med oss)	Er beteckning
2013-08-30	DHK-76673-AOG	S2013/2830/SF

Remissvar angående SOU 2013:25 Åtgärder för ett längre arbetsliv (slutbetänkande av Pensionsåldersutredningen)

 

LO-TCO Rättsskydd har inbjudits att lämna synpunkter på ovanstående betänkande.

Inledande synpunkter

 

LO-TCO Rättsskydd konstaterar inledningsvis att så som pensionssystemet är uppbyggt och finansierat kommer den ökande livslängden hos morgondagens pensionärer samt ett oförändrat pensioneringsbeteende att i framtiden leda till lägre pensioner och minskat förtroende för pensionssystemet. Det är därmed nödvändigt att höja den allmänna pensionsåldern och att antalet sysselsatta ökar för att finansiera pensionssystemet och behålla pensionerna på en rimlig nivå. I den delen delar Rättsskyddet utredningens slutsatser.

 

LO-TCO Rättsskydd har i ett tidigare remissvar, avseende delbetänkandet SOU 2012:28 Längre liv, längre arbetsliv, sett positivt på att utredningen avsåg att ge hög prioritet åt åtgärder som syftar till att minska utträden från arbetsmarknaden och pensioneringar före 65 års ålder.

Därför är det, enligt vår mening, bekymmersamt att slutbetänkandet innehåller få åtgärder som kan antas medverka i en sådan riktning. En satsning på arbetsmiljöfrågorna bör, förutom forskning och information, också ha fokus på rehabilitering och konkreta åtgärder för att öka arbetsgivarnas intresse att anställa och därmed minska pressen på den befintliga arbetskraften.

Utredningen konstaterar att det finns stora olikheter i möjligheterna att arbeta fram till dagens pensionsålder, som är 65 år.

Pensionsmyndighetens statistik visar dels att det finns en korrelation mellan utbildning och pensionsålder, men också att det finns en korrelation mellan kön och pensionsålder. Utträde från arbetsmarknaden sker i genomsnitt för en forskarutbildad person vid 65 år och för en person med förgymnasial utbildning vid 61,7 års ålder. I genomsnitt för hela befolkningen lämnar kvinnor arbetslivet strax före 62 års ålder och män strax före 64 års ålder.

Det är dock fortfarande så att Sverige har en hög sysselsättningsgrad bland ålderssegmentet 50-64-åringar, bland annat beroende på att kvinnor yrkesarbetar i en högre utsträckning i Sverige än i många andra länder.

Samtidigt kan vi konstatera att många, både kvinnor och män, arbetar i arbetsmiljöer som påverkar hälsan och därmed också möjligheten att orka arbeta fram till dagens pensionsålder på 65 år. Det finns ingen anledning att tro att denna grupp ska bli friskare och orka arbeta ännu längre, om inte kraftfulla åtgärder sätts in för att öka möjligheterna till ett längre och bättre yrkesliv.

Samlad kunskap om arbetslivet

 

Det är mycket positivt att utredningen konstaterar (sid. 212) att det behövs en nationell funktion för kunskapsområdet arbetsmiljö och arbetsliv. Det är dock bekymmersamt att en sådan funktion ännu inte kommit till stånd trots att behovet varit uppenbart under åtskilliga år, alltsedan Arbetslivsinstitutet lades ner 2007.

Företagshälsovård

 

Utredningen konstaterar (sid. 210) att företagshälsovården är en viktig resurs för att säkerställa ett väl fungerande arbetsliv. Samtidigt menar man (sid. 196) att nuvarande statliga satsningar på företagshälsovården är väl avvägda. Man anger att satsningar sker på företagshälsovården i form av att sjukskrivna erbjuds tidiga insatser genom företagshälsovården och forskning för att bl.a. få fram evidensbaserade metoder.

LO har i rapporten ”Arbetsmiljö 2012 – klass och kön” angivit att tillgången till företagshälsovård fortsätter att minska. Sedan 1995 har tillgången minskat både bland arbetare och tjänstemän. År 1995 hade 74 % av kvinnliga arbetare tillgång till företagshälsovård mot endast 52 % år 2011. Minst tillgång (37 %) har kvinnliga arbetare inom privat service. Störst tillgång har män som är högre tjänstemän, där nästan 80 % har tillgång till företagshälsovård.

Vi har svårt att dela uppfattningen att de statliga satsningarna – även om de i och för sig är vällovliga – är väl avvägda. De som kommer att ha mest och snabbast nytta av satsningarna är manliga högre tjänstemän, vilka generellt torde ha minst behov. Om man överhuvudtaget inte har tillgång till företagshälsovård spelar det inte så stor roll om företagshälsvården använder sig av evidensbaserade metoder som fungerar för den lilla grupp tjänstemän som kan få tidig hjälp av förtagshälsovården när de blir sjukskrivna.

I stället borde kraftfulla satsningar ske där behoven är som störst. Satsningar borde därför inriktas i första hand på sådana grupper som är mest utsatta för ohälsa och arbetsmiljöproblem.

 

Rehabilitering och möjlighet att kvarstå i arbete på deltid

En satsning på arbetsmiljöfrågorna bör, förutom forskning och information, också ha fokus på rehabilitering och konkreta åtgärder för att öka arbetsgivarnas intresse att anställa och därmed minska pressen på den befintliga arbetskraften.

Idag ser vi konsekvenserna av att rehabiliteringsåtgärder inte sätts in i tid och att den enskilde istället får betala priset i form av indragen sjukpenning och uppsägning. Inte heller finns det tillräckliga incitament att anställa den som är sjuk eller funktionshindrad, och den som blir arbetslös efter 55 års ålder har mycket svårt att återinträda på arbetsmarknaden.

Sedan de nya sjukreglerna infördes 2008 har vi sett att antalet personer med sjukersättning minskat, samtidigt som personer med sjukdom tvingas att istället ålderspensionera sig, med de effekter detta får på den enskildes framtida ekonomi. Det har, enligt vår erfarenhet, varit synnerligen svårt att få sjukersättning på deltid och de s.k. särskilda skäl som tidigare fanns och möjliggjorde ersättning för den som på grund av sociala skäl (ålder, utbildning, arbetsmarknadsmässiga skäl) inte längre var anställningsbar har försvunnit.

Vi föreslår att man återinför särskilda skäl för gruppen över 60 år med medicinska och sociala hinder, och att man gör det lättare för denna grupp att få partiell ersättning för att i möjligaste mån kunna behålla kontakten med arbetsmarknaden på deltid.

Åldersdiskriminering och arbetslöshet bland äldre

Utredningen föreslår som en åtgärd, att lagstiftning mot åldersdiskriminering bör skärpas. LO-TCO Rättsskydd anser att även om lagstiftning är en viktig markering, så krävs det andra åtgärder för att motarbeta åldersdiskriminering. En åtgärd är att göra det attraktivt för arbetsgivare att anställa äldre, och att på olika sätt underlätta deltidsarbete för äldre så att man kan behålla kopplingen till arbetsmarknaden längre, oavsett om man redan har en anställning eller försöker komma in på arbetsmarknaden.

Av Arbetsförmedlingens rapporter (t.ex. Arbetsmarknadsutsikterna våren 2013) framgår att arbetslösheten i åldrarna 55-64 år har uppvisat små förändringar under flera års tid efter en kraftig ökning under finanskrisen 2008/2009 och uppgår enligt myndighetens statistik till runt 60 000 inskrivna personer i åldersspannet. Av dessa hade i april 2013 cirka 28 000, nästan hälften, varit arbetslösa i mer än 3 år.

Dessa siffror visar att den som blir arbetslös efter 55 års ålder kommer att få svårt att komma tillbaka till arbetsmarknaden, och att särskilda insatser bör sättas in tidigt.

Tjänstepensioner

 

Vi ställer oss mycket tveksamma till utredningens förslag att höja gränsen för tjänstepensioner från dagens 55 år till 62 år. LO-TCO Rättsskydd vill understryka att kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar och även individuella tjänstepensionsförsäkringar bygger på ett avtal mellan parter, och hur avtalet och avtalets innehåll ser ut och regleras bör hållas utanför lagstiftningen.

Utredningen anger själv (sidan 365) att de utbetalade belopp som utbetalades i form av tjänstepension år 2010 till försäkrade i åldersspannet 55-59 år var relativt höga och tyder på att uppgifterna i många fall gäller någon form av avgångspensionslösning och inte ordinarie förtida uttag. Majoriteten av de som tagit ut tjänstepension i åldrarna 55-62 år var fyllda 60 år.

Vår erfarenhet av socialförsäkringsärenden är, att många av de som nekats sjukpenning eller sjukersättning och som inte haft möjlighet att återgå i heltidsarbete fram till 65 år utnyttjar möjligheten att ta ut tjänstepension eller att pensionera sig helt eller delvis från 61 år. Om man inför generösare regler för sjukförsäkringen kommer därför antalet personer som tar ut tjänstepension i åldersspannet 60-62 år att minska. Vi tror däremot inte att majoriteten av dessa kommer att arbeta heltid fram till 65 år om tjänstepensionsreglerna ändras. Dessa arbetstagare är helt enkelt alltför sjuka eller i alltför slitsamma arbeten för att orka det, vilket stöds av Pensionsmyndighetens och utredningens egna siffror.

Utredningen uttrycker oro över att utvecklingen mot ändrade regler i de kollektivavtalsbaserade tjänstepensionsavtalen går alltför långsamt, om detta ska skötas genom avtalsparterna. Vi uttrycker dock farhågor för att man lagstiftningsmässigt dels lägger sig i avtal som bäst sköts av parterna, dels forcerar fram ändringar i komplicerade avtal.

Med tanke på de problem som vi angett ovan i form av svårigheter att orka arbeta fram till ordinarie pensionsålder, eller återkomma i arbete vid arbetslöshet efter 55 år, så bör man istället för att lagstifta på området uppmuntra parterna att komma till positiva avtalslösningar avseende arbetstidsförkortningar och deltidslösningar som kan leda till längre arbetsliv för fler.

Arbetsskadelivränta

 

I sitt förslag till övergångsbestämmelser har utredningen inte tagit hänsyn till alla arbetsskadade som uppbär en omplaceringslivränta, dvs. livränta för inkomstförlust p.g.a. arbetsbyte. Man har heller inte beaktat att en arbetsskadad kan anses ha helt eller partiellt nedsatt arbetsförmåga enligt reglerna i arbetsskadeförsäkringen och därmed få livränta, även fast den nedsatta arbetsförmågan inte kvalificerar den skadade för sjukersättning. Dessutom kan man i vissa fall få livränta under tid då man uppbär sjukpenning.

 

Utredningen anger (sid. 399) att arbetsskadelivränta har en nära koppling med förmånen sjukersättning. Detta är riktigt i den meningen att arbetsskadade som får sjukersättning också uppnår det varaktighetsbegrepp som lagen anger för att få livränta. Dock gäller numera sedan ändringarna av sjukförsäkringen 2008, att kopplingen mellan sjukersättning och arbetsskadelivränta minskat.

Enligt 33 kap. 6 § SFB krävs för sjukersättning att arbetsförmågan är stadigvarande (”för all överskådlig framtid”) nedsatt. I 40 kap. 2 § p.1 SFB anges att en av grundförutsättningarna för att få livränta är att nedsättningen av förmågan att skaffa inkomst genom arbete kan antas bestå under minst ett år.

 

Dessutom är arbetsförmågebegreppet olika i arbetsskadeförsäkringen respektive sjukförsäkringen. I arbetskadeförsäkringen anknyter man till det skadeståndsrättsliga begreppet – vilket innebär att man kan ta hänsyn till andra faktorer hos den försäkrade, t.ex. ålder, utbildning m.m. – medan man i sjukförsäkringen endast tar hänsyn till medicinska faktorer.

Konsekvensen av utredningens förslag till övergångsbestämmelser skulle alltså innebära att de arbetsskadade som före 2019 fått livränta av annan orsak än att de fått sjukersättning, inte skulle kunna få fortsatt livränta efter 65 år respektive 67 år. En arbetsskadad som t.ex. blivit omplacerad skulle alltså inte kunna få täckning för inkomstförlusten mellan dessa år och åren fram till riktåldern. Rimligtvis borde de grupper som nämns inledningsvis ovan omfattas av samma regel som ska gälla för dem som beviljas livränta fr.o.m. 2019. Annars uppfylls inte syftet med bestämmelserna om ersättning för inkomstförlust i arbetsskadeförsäkringen.

Stabilitet kräver sysselsättning och expansion

Utredningen har alltför hårt inriktat sig på höjd pensionsålder som lösning av problemen med pensionsystemens framtid. LO-TCO Rättsskydd vill framhålla att för att nå stabilitet i pensionssystemet så krävs ytterligare åtgärder som ökar sysselsättningen för alla, även de unga, och en expansiv ekonomisk politik. För att öka sysselsättningen krävs också starka åtgärder för att få bort tidsbegränsade anställningar, ofrivillig deltidsarbetslöshet och öka rörligheten på arbetsmarknaden t.ex. genom en förbättrad arbetslöshetsförsäkring.

Utredningen avslutar med att det krävs uppföljning och utvärdering, eftersom effekten av de olika förslagen är osäkra. Vi menar att osäkerheten är så pass stor att man bör försöka genomlysa effekterna i högre utsträckning innan reglerna genomförs fullt ut. Framförallt bör utredas om det finns kompletterande åtgärder som kan vidtas för att förstärka effekterna av t.ex. en höjd pensionsålder. Vi tänker då särskilt på de ovan angivna förslagen angående sjukersättning och deltidsarbete.  

Claes Jansson                                                                Angelin Olsson De Groat

Enhetschef Försäkringsrättsenheten                           Förbundsjurist