Olycksfall eller inte?

En försäkrad hade i sitt arbete som verkstadsmekaniker (rörbockare), skadat vänster handled/underarm. I samband med rörbockning skulle han justera ett rör manuellt, som inte blivit bra bockat av en maskin. Han uppgav i sin ansökan att han tagit i för hårt och att det då ”krasade till” i handleden. En skada uppstod som bl.a. medförde inkomstförlust.

Efter hand framkom det uppgifter om att arbetsstationen för rörbockning var tillfälligt inrättad. Det var en mycket trängre plats än den vanliga arbetsplatsen utan det svängrum som han vanligtvis hade. Bockningen var därför mer kraftkrävande och stationen var dessutom ergonomiskt olämplig. Arbetsgivaren hade också omedelbart efter olycksfallet tagit bort den tillfälliga arbetsstationen på grund av dess olämpliga utformning. Frågan som parterna tvistade om var om händelseförloppet var ett olycksfall eller inte.

AFA Trygghetsförsäkring bedömde inledningsvis att händelseförloppet inte var ett sådant olycksfall som omfattas av försäkringsvillkoren. AFA konstaterade att händelseförloppet inte innehöll något plötsligt och onormalt. Det var alltså fråga om en planerad handling som utfördes på det sätt mekanikern tänkt sig. Därför kunde det inte vara en omedveten handling och därför inte heller ett olycksfall. Skadan kunde alltså inte godkännas som en arbetsskada enligt AFA.

Verkstadsmekanikern utvecklade sin syn på händelseförloppet ytterligare när processen nådde skiljenämnden. Han menade att AFA tillämpat ett alltför snävt olycksfallsbegrepp. Dels menade han att det fanns omständigheter som visade att händelseförloppet varit ovanligt och oförutsett. Dels hade det varit fråga om ovanligt ansträngande arbete under onormala förhållanden. Anledningen till detta var att han arbetat på en tillfällig arbetsplats med förutsättningar som inte var i linje med vad som var normalt. Hans förväntningar på den ansträngning som han behövde för att utföra arbetsuppgiften var med andra ord inte sådana som de brukade vara. I vart fall skulle händelseförloppet anses vara s.k. kortidspåverkan då det var frågan om mekanisk inverkan under en kortare tid under ovanligt ansträngande former.

Skiljenämnden uttalade att det är själva händelsen och förloppet som är avgörande vid en bedömning av om en händelse ska betraktas som ett olycksfall eller inte. Det krävs i regel att det i förloppet finns något som i viss mån är ovanligt och oförutsett. I vissa fall kan det också vara fråga om ovanligt ansträngande eller onormala förhållanden som har förorsakat en överansträngning. Skiljenämnden konstaterade vidare att skadan i det aktuella fallet uppkommit under ovanligt ansträngande och onormala förhållanden. Sammantaget var omständigheterna sådana att det var fråga om ett olycksfall och att försäkringsbestämmelserna därför täckte situationen. Skiljenämnden biföll därför verkstadsmekanikerns talan och förklarade att händelsen i fråga var ett olycksfall.

Även om Skiljenämnden inte i detalj utvecklat vilka omständigheter som främst ledde till bedömningen att förloppet var ansträngande och onormalt tyder användningen av dessa begrepp på att den i sitt utslag funnit att det inte behöver vara fråga om väldigt stora förändringar i arbetsuppgifternas utformning. Skiljenämnden har dock understrukit att om det är fråga om en överansträngning som orsakats av ovanligt ansträngande och onormala förhållanden så är det fråga om ett olycksfall. Det står också klart efter avgörandet att detta även avser ordinarie arbetsuppgifter, om förutsättningarna för arbetets utförande är tillräckligt onormala jämförda med hur förutsättningarna brukar se ut.