Nyhetsbrev nr 3/2019

Uppsägning kräver mer än upphävd säkerhetsklassning

Arbetsdomstolen har i dom 2019 nr 39 slagit fast att en polis inte kunde sägas upp enbart på den grunden att hen hade förlorat sin säkerhetsklassning. Domen innebär att det ska göras en vanlig prövning av saklig grund för uppsägning innan uppsägning kan ske. En arbetsgivare kan inte heller underlåta att redovisa de bakomliggande skälen för den indragna säkerhetsklassningen. Domen har betydelse för alla säkerhetsklassade arbeten där det är arbetsgivaren själv som fattar beslutet om säkerhetsklassning. Det kan dock vara annorlunda när säkerhetsklassningen görs av någon annan än arbetsgivaren, som var fallet i AD 2000 nr 17.

Ombud för polisen var förbundsjurist Anne Alfredson, LO-TCO Rättsskydd.

EU-domstolen: Måste finnas ett system för att registrera arbetstiden

Den 14 maj 2019 meddelade EU-domstolen dom i mål C-55-18. Bakgrunden var ett mål i en spansk domstol mellan en facklig organisation och ett företag där företaget inte använt sig av något system för registrering av de anställdas dagliga arbetstid. Den fackliga organisationen menade att ett sådant system skulle göra det möjligt att kontrollera dels att de faktiska arbetstiderna iakttas, dels att arbetsgivaren uppfyller sin skyldighet att överlämna uppgifter om det övertidsarbete som fullgjorts varje månad till de fackliga företrädarna.

EU-domstolen fann att arbetstidsdirektivet, tolkat i ljuset av EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, innebär att medlemsstaterna måste ålägga arbetsgivarna en skyldighet att inrätta ett objektivt, tillförlitligt och tillgängligt system som gör det möjligt att registrera den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare.

Domen kan få konsekvenser för Sverige. Eftersom den svenska arbetstidslagen inte föreskriver en skyldighet för arbetsgivarna att registrera den totala arbetstiden, utan enbart jourtid, övertid och mertid, behöver den sannolikt ändras för att vara förenlig med unionsrätten.

Sjukförsäkring: tydlig svängning i praxis avseende DFA-kedjan

I vårt förra nyhetsbrev berörde vi den så kallade DFA-kedjan. Med anledning av att vi nu ser fler avgöranden på detta tema finns anledning att mer utförligt redogöra för nuläget samt våra invändningar mot DFA-kedjan.

Att prövningen av rätten till sjukpenning kritiseras beror på en rad olika saker men få känner till elefanten i rummet, den så kallade DFA-kedjan.

DFA är en förkortning för diagnos, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning och utgör en metod hämtad från en internationell standard som  heter ICF. Försäkringskassan använder sig av denna metod när myndigheten granskar om den försäkrade har rätt till sjukpenning eller inte. DFA utgör grunden för hur ett läkarintyg är uppbyggt och den finns med i Försäkringskassans interna styrdokument som binder Försäkringskassans handläggare. Försäkringskassan skriver ofta i sina beslut att det brister i beskrivningen av aktivitetsbegränsning och det står ofta att det ”måste” finnas en tydlig beskrivning av DFA i ett intyg för att sjukpenning ska kunna utgå.

LO-TCO Rättsskydd har i snart ett decennium kritiserat Försäkringskassan för att myndigheten, utan stöd i lag, införlivat en metod som inte omfattas av svensk rättsordning. Frågan har även lyfts i domstolar, som avstått från att ta ställning i frågan.

Det framgår av 27 kap 25 § Socialförsäkringsbalken att den försäkrade ska komma in med ett intyg för att styrka sin rätt till sjukpenning. Regeln har väsentligen varit densamma under flera decennier. Det finns viss vägledning i förarbetena kring vad en läkare ska intyga men det finns inget angivet om att läkaren ska beskriva en sjukdoms konsekvenser enligt DFA. Försäkringskassan har således börjat ställt andra krav på vad ett läkarintyg ska innehålla utan att reglerna har förändrats.

Försäkringskassan införlivade DFA-kedjan i anslutning till att Anna Hedborgs utredning SOU 2009:89 blev klar. Utredningen föreslog att man skulle göra om försäkringen och införa nya begrepp där DFA och medicinska förutsättningar för arbete fanns med som konkreta lagförslag. Problemet var bara det att stöd för utredningens förslag saknades i riksdagen. Försäkringskassan införde trots detta utredningens förslag avseende krav på beskrivning enligt DFA-kedjan. Övriga bärande delar i utredningens förslag såsom t.ex. ett beslutsstöd infördes inte.

Ett ytterligare problem med DFA-kedjan är att denna inte ingår som en del i läkarutbildningen, endast en mycket begränsad information ges. Det är därför inte konstigt att många läkarintyg inte uppfyller de krav som Försäkringskassan uppställer.

Kritiken mot DFA-kedja kan sammanfattas i tre punkter:

1. DFA är inte ett i lag angivet krav,
2. DFA utgör en bristfällig metod och
3. DFA innebär i praktiken ett höjt beviskrav.

Utöver det avgörande från Kammarrätten i Stockholm som vi beskrev i vårt förra nyhetsbrev (mål nr 9520-18) har även Kammarrätten i Jönköping (mål nr 2363-18) och Kammarrätten i Sundsvall (mål 2670-18) meddelat domar som innebär att sjukpenning kan utgå även när det saknas en beskrivning enligt DFA-kedjan.

Bedömningen att ett absolut krav på beskrivning enligt DFA-kedjan inte står i överensstämmelse med gällande lagstiftning delas exempelvis av det allmänna ombudet för socialförsäkringen samt professor Ruth Mannelqvist.

Mot bakgrund av den nya praxisen samt att Försäkringskassans rättschef angivit att beskrivning enligt DFA-kedjan inte är ett krav för sjukpenning är det rimligt att Försäkringskassan justerar sin vägledning samt kommer med ett nytt rättsligt ställningstagande. Fram till dess att Försäkringskassan tar detta problem på allvar nekas dock försäkrade alltjämt sjukpenning på felaktiga grunder. Vi förutsätter att Försäkringskassans nya generaldirektör nu agerar i frågan.