Målare anställda av måleriföretag och inte av bemanningsföretag

Arbetsdomstolen har i avgörande den 13 mars 2019, mål 2019 nr 17, avgjort en fråga om var tre målare medlemmar i Svenska Målareförbundet varit anställda, hos ett måleriföretag eller hos ett bemanningsföretag.

Förbundet gjorde gällande att de tre målarna var anställda av ett måleriföretag och att de hade rätt till lön från måleriföretaget för det arbete de utfört. Måleriföretagets uppfattning var att målarna var anställda av ett bemanningsföretag som hyrt ut målarna till måleriföretaget och att det därmed inte var skyldigt att betala lön.

Enligt förbundet så hade arbetstagarna arbetat för måleriföretaget, som hade arbetsledningsrätt över dem. Arbetstagarna hade aldrig träffat eller pratat med någon ställföreträdare för bemanningsföretaget, utan hade i frågor som rörde anställningarna bara kontakt med måleriföretagets företrädare. Under anställningarna använde arbetstagarna måleriföretagets firmabil och de hade arbetskläder med måleriföretagets namn. De betalade även för bensin till firmabilen med måleriföretagets bankkort och det var till ställföreträdaren för det företagets som de ringde om de skulle sjukanmäla sig. Arbetstagarna fick av måleriföretaget även s.k. ID06-brickor som behövdes för att komma in på arbetsplatserna. På brickorna angavs ett företagsnamn snarlikt måleriföretagets. Arbetstagarna fick dessutom lönespecifikationer med måleriföretagets namn på. Ställföreträdaren för måleriföretaget hade vidare ordnat lägenheter till arbetstagarna och i samband därmed uppgett att lägenheterna var för anställda i det företaget. Allt detta medförde att förbundet ansåg att arbetstagarna i vart fall med fog uppfattat sig som anställda av måleriföretaget som därmed skulle vara skyldigt att betala lön för utfört arbete.

Arbetsdomstolen klargjorde att ett anställningsförhållande kan uppkomma genom att arbetsgivaren uppträder på ett sådant sätt att t.ex. en arbetssökande med fog uppfattar att han eller hon har blivit anställd. Utgångspunkten är i och för sig att anställningsavtal förutsätter ett frivilligt åtagande, men att avtalsbundenhet även kan uppkomma genom att en arbetsgivare – utan att ha för avsikt att få till stånd ett anställningsavtal – agerar på sätt som ger arbetstagaren fog för uppfattningen att denne blivit anställd eller, i vissa situationer, inte agerar för att klargöra att någon anställning inte kommit till stånd. Enligt Arbetsdomstolen så har en arbetstagare normalt ett starkt intresse av att det inte råder någon tvekan i frågan om vem som är hans eller hennes arbetsgivare och att arbetsgivarsidan ansvarar för att undanröja oklarheter om vem som är arbetsgivare

Arbetsdomstolen fann i och för sig att det var visat att måleriföretaget och bemanningsföretaget överenskommit att bemanningsföretaget skulle ansvara för att betala lön till arbetstagarna och därefter fakturera måleriföretaget lönekostnaderna. Det fanns inte heller skäl att ifrågasätta att måleriföretaget avsett att bemanningsföretaget skulle vara arbetsgivare och hyra ut arbetstagarna. Det avgörande för arbetstagarnas lönekrav var emellertid inte vad som överenskommits mellan de båda företagen, utan vad som kan anses ha avtalats mellan arbetstagarna och behöriga företrädare för företagen.

Utredningen visade att ställföreträdaren för måleriföretaget överenskommit med arbetstagarna om att de skulle arbeta för måleriföretaget mot viss lön. Mot arbetstagarnas bestridande var det inte visat att måleriföretaget innan överenskommelsen träffades gjorde klart för dem att annan än måleriföretaget skulle vara avtalspart. Arbetsdomstolen fann därmed att anställningsavtalen träffats med en behörig företrädare för måleriföretaget och att det inte var visat att företrädaren innan avtalet träffades gjort klart för målarna att någon annan än måleriföretaget skulle vara avtalspart.

Målarna var med andra ord anställda av måleriföretaget som bedömdes vara betalningsskyldig för lönerna.

Ombud för förbundet var förbundsjuristen Henric Ask, 08-676 63 68