Genombrott i rätten till omprövning av livräntor (Nr 2/2009)

Efter ett omfattande arbete vid LO-TCO Rättsskydd AB har Högsta domstolen utvidgat praxis för rätten att få skadeståndslivräntor omprövade när den skadades förhållanden har ändrats efter skadans slutreglering. Det gäller alla livräntor som har bestämts enligt skadeståndsrättsliga regler och som bland andra utbetalas genom Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA), trafikförsäkringen och patientskadeförsäkringen. För alla som har livräntor enligt sådana försäkringar – eller har fått ett beslut om att ingen livränta skall utgå – har möjligheten att säkerställa att livräntan i längden verkligen täcker den förlorade inkomsten blivit kraftigt förstärkt.

Högsta domstolen har enligt sin dom den 30 december 2008 (mål nr T 2038-07, ombud förbundsjurist Bo-Gunnar Hemtke) tagit fasta på den bärande principen i skadeståndslagen att skadeståndet skall försätta den skadade i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Denna princip har alltså fått väga tyngre än principen att ”den allmänna standardhöjningen” inte skulle få medföra en omprövning av den skadades livränta.

I domen slås fast att en väsentlig förändring och en rätt tillomprövning av livräntan föreligger om det har uppkommit en skillnad, mellan den skadades inkomst som oskadad och den skadades inkomst som skadad, som uppgår till minst 10 % av inkomsten som oskadad (det s.k. inkomstunderlaget). Denna skillnad om 10 % kan ha uppkommit efter flera år med smärre inkomstskillnader om någon eller några procent, som efter hand har kumulerats till de 10 % som erfordras. Det behöver inte ha inträffat något speciellt för att man skall ha rätt till omprövning, om bara den ekonomiska utvecklingen i sig medför att den skadade drabbas av en väsentlig, ytterligare inkomstförlust.

Enligt skadeståndslagen kan en livränta ändras efter skadeärendets slutreglering om de förhållanden som har legat till grund för livräntans bestämmande ändras väsentligt. En vanlig situation där frågan om omprövning har aktualiserats är att lönen i det tidigare arbetet stiger med ett antal procentenheter mer än de inkomster (s.k. samordningsförmåner) som den skadade faktiskt uppbär efter skadan. Om man har en livränta räknas denna visserligen upp med hänsyn till penningvärdesförändringar varje år men det är bara livräntan som räknas upp, inte hela årsinkomsten. Den här uppräkningen är därför i väldigt många fall otillräcklig. Enligt skadeståndslagens förarbeten skulle dock inte ”den allmänna standardhöjningen” eller förändringar i penningvärdet beaktas vid bestämmande av en livränta och detta har medfört att en normal löneökning i det tidigare arbetet inte fått grunda någon rätt till omprövning. Det har inneburit att många skadade efter ett antal år faktiskt fått en totalt sett lägre inkomst än de skulle ha haft om de fortfarande varit kvar i sina arbeten.

I praxis har det hittills krävts att konsekvensen av varje slag av väsentlig och varaktig förändring också i ekonomiskt avseende är väsentlig för att en omprövning skulle ske. Om den skadade har blivit medicinskt försämrad eller om någon erbjudit den skadade ett bättre betalt arbete har det alltså krävts att det ekonomiska utfallet av den nya situationen också har varit väsentligt. Högsta domstolen har dock, samtidigt i en annan dom (mål nr T 2444-07), slagit fast att en medicinsk försämring, som medfört att en skadad med halv sjukersättning fått hel sjukersättning, i sig är en sådan väsentlig förändring som skall medföra rätt till omprövning och att det i sådant fall saknar betydelse hur stort det ekonomiska utfallet av försämringen är. Skillnaden mellan inkomsten som oskadad och skadad behöver alltså inte uppgå till någon viss storlek utan även smärre förluster skall ersättas.

En bakomliggande orsak till att försäkringsbolagen med sådan kraft har hävdat att man inte bör ha rätt till omprövning, när löneökningarna i det gamla arbetet har stigit mer än de livräntor som utgår till de skadade, torde bland annat vara den ökade mängd omprövningsärenden som nu blir följden för försäkringsbranschen. Man kan anta att försäkringsbolagen behöver se över sina organisationer för att kunna möta den utvidgade rätten till omprövning. Detta bör dock vägas emot de ökande inkomstförluster som många skadade faktiskt har lidit i den hittillsvarande ordningen. Man får konstatera att den grundläggande principen inom svensk skadeståndsrätt, att den skadade helt skall kompenseras för sin skada, nu har kommit ett stort steg närmare sitt mål.

Frågor om detta Nyhetsbrev kan ställas till förbundsjurist Lars Henriksson, tel 08-676 63 23 eller förbundsjurist Claes Jansson, tel 08-676 63 16.