”Försäkringskassans jakt på fuskare slår rekord. Mer än 350 miljoner kronor krävdes tillbaka 2009, vilket är en ökning med 74 procent jämfört med året innan. Felaktiga utbetalningar och brott mot socialförsäkringen uppskattas till 3, 65 % eller 16,4 miljarder av de totala utbetalningarna för 2009.” Detta är uppgifter vi kunnat se i media de senaste dagarna.
Hur många människor gömmer sig bakom dessa siffror och vilka är ”fuskarna”?
Vi som arbetar på LO-TCO Rättsskydds Försäkringsrättsenhet företräder bl.a. arbetstagare som har drabbats av arbetsskador. Givetvis anser vi att endast de som har rätt till ersättning ska få exempelvis livränta, sjukersättning, sjukpenning, arbetslöshetsersättning och övrig försäkringsersättning. Tanken är ju att endast den som uppfyller villkoren ska ha rätt till ersättningen. Det är därför viktigt att systemet bygger på rättssäkerhet och transparens.
De människor som vi möter hos oss som anses vara återbetalningsskyldiga drabbas hårt såväl ekonomiskt som mänskligt. De upplever ofta att media, Försäkringskassan, arbetskamrater, vänner och rättsväsendet ser dem som brottslingar som skor sig på samhällets resurser. Ofta känner de en oerhörd skam och upplever att de har hamnat i en orättvis situation som de har små möjligheter att påverka. De är så skamfyllda och rädda att bli stämplade som fuskare och brottslingar att de inte vill synas t.ex. i massmedia ens i de fall där domstolen har kommit fram till att Försäkringskassan gjort fel.
Genom de processer vi för mot Försäkringskassan kan vi konstatera att kassans utredningar som ligger till grund för återkravet ofta är undermåliga och kan bygga på ett anonymt vittnesmål, antaganden och slutsatser dragna från exempelvis hemsidor etc. Det rimmar inte med grundläggande krav som förutsebarhet och rättssäkerhet.
När det gäller återkrav av livränta, dvs. ersättning som utgår när en arbetstagare har drabbats av en arbetsskada, har vi kunnat konstatera att återkravsärendena har ökat lavinartat den senaste tiden. I dessa ärenden har Försäkringskassan numera börjat med riktade kontroller. Vi har inte något emot att kassan gör dessa riktade kontroller. Tvärtom är det mycket bra att myndigheten försäkrar sig om att livränta inte betalas ut felaktigt. Vad vi dock har synpunkter på är att kassan i många fall lägger över ett mycket stort ansvar på den enskilde trots att det är myndigheten som på egen hand har orsakat att för mycket ersättning har betalats ut. Varför tar inte kassan sitt ansvar i dessa fall och åtminstone efterger hela eller delar av återkravet vilket lagen medger?
Ett exempel på den här situationen är en person som fått livränta i 10 år pga en arbetsskada. Under de tio år som han har uppburit livränta har han anmält sina inkomster till Försäkringskassan många gånger i andra ärenden såsom föräldrapenning och sjukpenning. Vid den riktade kontrollen upptäcker kassan plötsligt att mannen inte längre gör en tillräckligt stor inkomstförlust (en femtondel) för att han ska ha rätt till livränta. Kassan återkräver därför cirka 200 000 kr. Kassan menar att mannen brustit i sin upplysningsskyldighet och i vart fall skäligen bort inse att han inte har varit berättigad till ersättning.
Försäkringskassan beviljade inte mannen någon eftergift av beloppet trots att han vid upprepade tillfällen hade anmält sina inkomster till kassan och kassan således haft god kännedom om de riktiga inkomstförhållandena. I detta fall kan man verkligen fråga sig om mannen är en fuskare? Myndigheten som sitter på all kunskap om regelverket har inte insett att mannen inte har rätt till ersättning men kräver likväl att han bort inse det. I detta exempel fick mannen emellertid upprättelse i domstol och hela återkravet föll. Återigen är vår fråga varför Försäkringskassan i ett sådant här fall inte tar sitt ansvar för den felaktiga utbetalningen? En onödig process i domstol hade kunnat undvikas liksom onödigt lidande för den enskilde.
Vi har även anledning att kritisera Försäkringskassans utredningar när det gäller de jämförelseinkomster som kassan använder sig av. För att kunna utreda om en person gör en inkomstförlust på grund av arbetsskadan ska en jämförelse göras med den inkomst som personen skulle ha haft som oskadad i sitt tidigare arbete och de inkomster som han/hon uppbär efter att skadan inträffade. I vissa fall använder sig kassan då av mycket schablonartade inkomster och tar inte hänsyn till individuella förhållanden. Det leder till att inkomsten före skadan blir mycket låg och inte motsvarar vad den enskilde de facto skulle ha tjänat som oskadad. Återkrävt belopp blir då givetvis felaktigt.
Försäkringskassan kräver att den som uppbär livränta ska ha koll på inkomstutvecklingen i sitt tidigare arbete för att kunna upplysa kassan om att rätt till livränta inte längre föreligger. Men enligt våra klienter har kassan inte berättat att de måste ha den här ingående kännedomen om utvecklingen av inkomsterna i det tidigare arbetet. Givetvis är det mycket svårt för en enskild att ha en sådan kontroll. När man i efterhand – rätt eller fel – konstaterar från Försäkringskassan att den enskilde har tjänat för mycket i sitt arbete efter arbetsskadan kan det inte vara rimligt att utmåla dessa personer som fuskare. De har varit i god tro då det vid normala löneökningar faktiskt är mycket svårt för den enskilde att inse att rätt till ersättning plötsligt upphör. Lika orimligt blir det givetvis när den enskilde anser att hon/han som oskadad skulle ha tjänat betydligt mer än vad kassan anser utifrån de genomsnittskalkyler som kassan i många fall utgår från.
Den markanta procentuella ökning av återkrävda ersättningar som Försäkringskassan har presenterat beror också på att Försäkringskassan i nästan alla de fall vi har stött på inte har gjort några kontroller alls på 10-15 år. En person kan därför ha uppburit livränta under mycket lång tid utan att Försäkringskassan har vidtagit en enda åtgärd för att utreda om förutsättningarna att utge livränta fortfarande föreligger. I många fall har den enskilde trott att kassan gjort sådana kontroller eftersom det angetts i det ursprungliga beslutet att sådan skulle ske. När Försäkringskassan nu vidtar riktade kontroller kan en enskild person få ett återkrav motsvarande en halv miljon kronor och mer. Vem har brustit i ansvaret och vems är det egentliga ansvaret för den felaktiga utbetalningen? Är det rimligt att den enskilde ska klassas som fuskare och behöva ta hela smällen på egen hand?
Försäkringskassan och i slutändan staten måste ta sitt ansvar och se sin del i varje enskilt ärende. Det finns naturligtvis rena fuskare men vi måste göra en nyanserad bedömning och våga stå emot hetsjakten. Vi måste åtminstone kunna kräva av Försäkringskassan att deras återkravsutredningar bygger på fakta och inte antaganden. Därutöver måste kassan ta sitt ansvar för bristande kontroll och brister i sin interna hantering av information som har lämnats av en försäkrad. Det är inte lätt för en enskild person att stå upp mot myndighetens återkrav. LO-TCO Rättsskydd kommer att fortsätta att arbeta för att fackets medlemmar inte drabbas av oriktiga återkrav.
Claes Jansson Enhetschef
Erika Ejderhamn Roupé Förbundsjurist
Försäkringskassans svar på debattartikeln
Under rubriken ”De borde förstått att de fått pengar felaktigt” har Försäkringskassans Birgitta Målsäter bl a påpekat att socialförsäkringen innehåller både rättigheter och skyldigheter och att ansvaret är ömsesidigt. Hon menar att Försäkringskassan regelbundet genomför kontroller inom olika ärendeslag.
Vid en kontroll av personer som uppbär livränta och som ökat sina inkomster väsentligt har det visat sig att en av orsakerna till felutbetalningarna varit att personerna bytt till en mer välavlönad anställning och att löneutvecklingen därefter varit hög. Målsäter menar att personerna borde förstått att de fått pengar felaktigt då deras inkomster ökat och att kassan sedan början av 2000-talet noga informerat de försäkrade om anmälningsskyldigheten.
Försäkringskassan anger vidare att om en anmälan om inkomständring görs i samband med andra förmånsslag så bör denna information förmedlas vidare inom myndigheten och man beklagar om så inte har skett. Man anger att man arbetar aktivt för att förbättra informationsflödet.
Replik till Försäkringskassan ”De borde förstått att de fått pengar felaktigt”
Birgitta Målsäter påpekar att det är fråga om ett ömsesidigt ansvar. Vad vi har uppmärksammat är emellertid att ansvaret i många fall i sin helhet läggs på den enskilde. Även när den enskilde har informerat Försäkringskassan och har trott att kassan gjort en kontroll. Och även när det inte finns eller i vart fall inte har funnits några fungerande rutiner hos kassan hur man hanterar uppgifter som den enskilde lämnar.
Vad vi efterfrågar är att Försäkringskassan tar sin del av ansvaret och inte enbart beklagar att exempelvis informationsförmedlingen inom myndigheten inte fungerar. Den enskilde ska inte behöva lida på grund av kassans interna brister. Ansvaret bör avspegla sig på så sätt att återkrävt belopp sätts ned helt eller delvis – givetvis beroende på de individuella förhållandena. Schablonbedömningar uppfyller inte de krav på rättssäkerhet som man kan kräva av en myndighet i dessa fall. Av repliken framgår inte att Försäkringskassan avser att ta sin del av ansvaret. Inte heller svarar kassan på kritiken avseende de utredningar som ligger till grund för återkraven.
The Legal Bureau of the Swedish Trade Union Confederation