Håller arbetsskadeförsäkringen på att försvinna?

Arbetskadeförsäkringen är vår äldsta socialförsäkring. Det finns en bred politisk enighet om att den som skadar sig i arbetet ska ha en försäkring som ger inkomsttrygghet och som ersätter behovet av skadeståndsprocesser mot arbetsgivaren. Sverige har också ratificerat en rad ILO-konventioner om att det ska finnas en arbetsskadeförsäkring.

Men sedan 2005 har statens utgifter för arbetsskadeförsäkringen halverats och Försäkringskassans prognos är att utgifterna minskar ytterligare med c:a 25 procent fram till år 2019.

Vad beror det på? Jo, samtidigt sjunker antalet ansökningar om ersättning för arbetsskada (livränta) hos Försäkringskassan och var år 2014 nere i drygt 2 400 ärenden. Det ska jämföras med 20 000 ärenden som prövades år 2005.  Det räcker ju inte med att anmäla en arbetsskada för att den ska prövas, man måste också ansöka om ersättning! Enligt Försäkringskassans statistik fanns det 2005 nästan 83.000 personer som hade arbetsskadelivränta. År 2014 var det 31.000 personer.

Att kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen kraftigt minskar skulle kunna ses som en positiv utveckling om detta också speglade att arbetsmiljön blivit bättre och att antalet skador har minskat. Tyvärr är så inte fallet.

Orsaken till den stora minskningen har vi på LO-TCO Rättsskydd diskuterat under en informationskampanj där vi har träffat cirka 3.000  fackliga företrädare inom LO-, TCO- och Sacoförbunden.

Det man beskriver är inte att arbetsmiljön blivit bättre. Snarare att det blivit ett högre tempo och tuffare klimat på många arbetsplatser. Det finns en ovilja hos många att anmäla inträffade skador – särskilt om man inte har en fast anställning – eftersom man inte vill visa sig svag eller besvärlig. Det finns en uppgivenhet, ”Varför ska man anmäla och ansöka om ersättning om det ändå inte leder till något …”.

Den största anledningen till minskningen av antalet prövningar är förändringarna i sjukförsäkringen. Det skedde en brant nedgång år 2008 när rehabiliteringskedjan infördes och den tidsbegränsade sjukersättning (sjukbidraget) togs bort. Nu finns det inte längre någon naturlig tidpunkt för när en arbetsskada ska prövas, även om någon varit sjukskriven i åratal för en skada som inträffat i arbetet.

Det stämmer heller inte längre att det nästan är omöjligt att få en arbetsskada godkänd.  År 2005 var bifallsfrekvensen 37 procent hos Försäkringskassan. År 2014 var den 55 procent.

Vår erfarenhet är att Försäkringskassan tagit fasta på den kritik som riktats mot dem och förbättrat sina utredningar. Dessutom finns fler och fler forskningsrapporter som visar på ett vetenskapligt samband mellan exponering för olika skadliga faktorer i arbetet och sjukdomsbesvär. Exempel är att pressande arbete med dåligt stöd kan ge psykiska besvär eller att lyft kan ge ryggproblem. Sådana samband har tidigare ifrågasatts.

Om inte ens 2.500 skador prövas om året kan man fråga sig om det finns kvar en försäkring värd namnet? Skadade går miste om stora belopp jämfört med om hen t.ex. hade skadats i en trafikolycka. Därför måste lagstiftningen ändras så att det finns en fast prövningstidpunkt för arbetsskada som ansluter till rehabiliteringskedjans bestämmelser. Det kan lämpligen vara vid dag 180 i ett sjukfall då den försäkrades arbetsförmåga prövas mot andra arbeten på den normala arbetsmarknaden.

Claes Jansson, enhetschef försäkringsrättsenheten

LO-TCO Rättsskydd AB