En medlem i Seko, som vi kan kalla Jack, arbetade ute på tågspåret en dag i april 2011. Med sig hade han en praktikant som höll på att lära sig yrket som banarbetare. Projektet på platsen var nästan avslutat, det bedömdes inte längre nödvändigt med hastighetsbegräsning för tågen utan ansågs tillräckligt att man jobbade i par, där en utförde arbetet och den andra höll utkik och varnade för tåg. Men praktikanten hade många frågor, det krånglade och Jack fick hela tiden ägna sig åt att instruera och hjälpa honom.
Plötsligt ljuder en skarp signal och ut ur kurvan några hundra meter bort kommer ett framrusande X2000-tåg. Jack ropar ”Ur spår!” till praktikanten och tar själv snabbt ett par kliv mot sidan av banvallen, när han ser han att den andre har fastnat med foten under rälsen och inte kommer loss. Jack tänker inte, han rusar fram och drar och sliter i mannen, tåget närmar sig, vilt tutande och i absolut sista sekunden lyckas de båda komma loss och kastar sig åt sidan undan tåget som med skrikande och rykande bromsar dånar förbi tätt intill dem.
Tiden efteråt blev svår för Jack. Han återupplevde händelsen på spåret gång på gång och drabbades av mardrömmar, sömnlöshet och ångest. Samtidigt hade han vid den våldsamma kraftansträngningen slagit upp en gammal armbågsskada och blev sjukskriven på grund av denna. Tiden gick, trevande försök att återgå i arbetet misslyckades och Jack mådde allt sämre. Samtidigt hade han dåliga erfarenheter av psykiatrivården efter en kris tidigare i livet, han intalade sig själv att det skulle bli bättre med tiden och drog sig in i det längsta för att söka professionell hjälp. Först elva månader efter olyckan brast det, Jack kollapsade mentalt, sökte vård på grund av sina psykiska problem och fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Men ingen behandling hjälpte och han tvingades till slut acceptera sjukersättning (förtidspension) för sina besvär.
Psykiatriläkaren satte redan från början besvären i samband med olyckan, men när Jack ansökte om arbetsskadeersättning från Försäkringskassan blev han nekad. Man ansåg att olycksförloppet var oklart, att PTSD inte var rätt diagnos och att besvären i vart fall inte kunde anses ha något samband med ett tillbud som inträffat nästan ett år innan Jack sökte vård. Jack överklagade beslutet, men trots omfattande bevisning avslog förvaltningsrätten överklagandet. Även om rätten ansåg Jacks berättelse trovärdig så krävde man medicinsk bevisning om att besvären hade funnits där hela tiden sedan olyckan. Först då kom Jack att tänka på att han under en tid efter olyckan hade gått på akupunkturbehandling för sina armbågsbesvär och kände på sig att han kunde ha nämnt olyckan vid behandlingarna. Det visade sig mycket riktigt att akupunktören redan tidigt hade noterat i sin journal att Jack hade råkat ut för en händelse i arbetet som gjorde honom nerstämd och även behandlat honom mot oro och sömnbesvär.
Jack överklagade förvaltningsrättens dom. Med den nya bevisningen och en muntlig förhandling i kammarrätten lyckades Jack till slut bevisa sambandet mellan olyckan och hans kroniska PTSD-besvär. Domen innebär att Jack får sin rätt till ersättning för inkomstförlust prövad av Försäkringskassan, vilket sannolikt i slutändan kommer att betyda en enorm skillnad för hans ekonomi. Domen öppnar även för ersättning från AFA Försäkring.
Ombud för Jack var förbundsjurist Mattias af Malmborg, LO-TCO Rättsskydd AB, tel: 08-676 63 20. Tack vare sitt medlemskap i Seko fick Jack rättshjälp och förbundet stod för processkostnaderna.
The Legal Bureau of the Swedish Trade Union Confederation