En arbetstagare med alkoholsjukdom och psykisk ohälsa blev uppsagd av personliga skäl. Arbetsgivaren hänvisade till att han varit olovligt frånvarande från arbetet och att han inte medverkat till sin rehabilitering. Hans fackförbund, IF Metall, ansåg att arbetsgivaren inte hade fullföljt sin arbetsanpassnings- och rehabiliteringsskyldighet och att arbetstagarens frånvaro från arbetet inte kunde ses som olovlig eftersom den var en följd av hans alkoholsjukdom och psykiska sjukdom.
Arbetsdomstolen konstaterade rent allmänt att den rådande principen enligt lagen om anställningsskydd är att det inte föreligger saklig grund för uppsägning p.g.a. sjukdom om inte arbetstagarens arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt så att arbetstagaren inte längre kan utföra arbete av någon betydelse. Enligt Arbetsdomstolen är det för prövningen av frågan om saklig grund också av betydelse om arbetsgivaren har uppfyllt sina skyldigheter enligt socialförsäkringsbalken och arbetsmiljölagen om att ansvara för arbetstagarens arbetsanpassning och rehabilitering.
I själva sakfrågan delade Arbetsdomstolen förbundets uppfattning. Den frånvaro som arbetsgivaren lagt till grund för uppsägning fick enligt domstolen anses ha sin grund i alkoholsjukdomen och den psykiska ohälsan. Inte heller kunde rehabiliteringsmöjligheterna anses vara uttömda vid tiden för uppsägningen. Domstolen ansåg inte att arbetstagaren underlåtit att medverka i rehabiliteringsinsatser som erbjudits på ett sådant sätt att arbetsgivaren skulle anses ha fullgjort rehabiliteringsskyldigheten.
Arbetsgivaren hade således inte levt upp till sitt arbetsanpassnings- och rehabiliteringsansvar vilket innebar att domstolen ogiltigförklarade uppsägningen och tilldömde arbetstagaren ett allmänt skadestånd på 75 000 kr. Arbetsdomstolens dom AD 65/13
Arbetstagaren hade beviljats facklig rättshjälp av sitt fackförbund IF Metall.
The Legal Bureau of the Swedish Trade Union Confederation