Debattartikel införd i LO-tidningen den 11 feb 2011,
Claes Jansson enhetschef försäkringsrättsenheten, LO-TCO Rättsskydd AB
Under 2010 fick vi på LO-TCO Rättsskydd AB drygt 500 ärenden som gäller sjukförsäkringen. Dessa ärenden präglas nu alltmer av att mycket svårt sjuka personer inte får ersättning. Detta antingen p.g.a. Försäkringskassans mycket hårda tillämpning av reglerna eller att reglerna helt enkelt inte ger utrymme för ersättning t.ex. p.g.a. att den sjuke blivit ”nollklassad” (SGI:n är 0 kr). Nollklassning drabbade t.ex. alla som inte fick förlängd sjukersättning under tiden juli 2008 – december 2009 och som då var arbetslösa och sedan inte har kommit i arbete.
I de ärenden som vi driver i domstolarna har Försäkringskassan ofta inte närmare begärt komplettering av läkaren fast man anser att läkarintyget bristfälligt beskriver nedsättningen av arbetsförmågan. Eller också anser läkaren att beskrivningarna är tillräckliga och att läkarens bedömning av arbetsförmågan borde räcka. För den enskilde är det oftast omöjligt att förstå vad det är som brister. Försäkringskassan har även som rutin att inte beskriva historiken i ärendet, bifoga tidigare utredningar o.dyl., utan menar att det endast är det senaste läkarintyget som har någon relevans.
Vi ser nu också en klar tendens bland läkarna att man tröttnat på att komplettera intyg eller att man vill ha ersättning från sin patient för kompletteringar av intyg. I många fall anser man att Försäkringskassan ställer orimliga krav på de beskrivningar som ska göras i intygen. Mellan läkaren och Försäkringskassan står den sjuke och när beslutet väl är fattat brukar det vara svårt att i efterhand komplettera utredningen med intyg från t.ex. annan läkare.
Det har alltså i tillämpningen blivit en betydande övervältring av bevisbördan på den som begär ersättning att visa att arbetsoförmåga föreligger. Den som är sjuk har sällan varken ork eller resurser att kunna bevisa sin rätt. Ofta får man svaret av Försäkringskassan att är man inte nöjd med hur kassan t.ex. uppfyller sin utredningsskyldighet går det ju alltid att överklaga. I förvaltningsrätten får den sjuke en processvan jurist som motpart. Att inte fler överklagar och att ändringsfrekvensen sjunker är inte så konstigt.
Det tar tid att driva ett ärende och under tiden är risken stor att man står helt utan försörjning. Förvaltningsrätterna är överhopade av sjukförsäkringsmål och t.ex. i Stockholm är väntetiden c:a ett år. Den genomsnittliga omloppstiden för ett sjukförsäkringsärende hos alla förvaltningsrätter var 2009 drygt sex månader.
Den 1 juli 2008 infördes i sjukförsäkringen den s.k. rehabkedjan och reglerna om utförsäkring eller med regeringens senare terminologi omförsäkring. Detta trots Försäkingskassans och andra remissinstansers starka kritik.
Konsekvenserna av de strikta och dåligt beredda regelförändringarna visade sig snart och inför årsskiftet 2009/2010 fick regeringen i panik göra vissa smärre lättnader i reglerna och införa ett nytt arbetsmarknadspolitiskt program ”arbetslivsintroduktionen”. Uppenbarligen hade regeringen inte förstått konsekvenserna av sina regelförändringar alternativt inte räknat med den mediastorm som tillämpningen av förändringarna medförde. Under 2010 riskerade nämligen mer än 50.000 personer att stå helt utan ersättning om inget gjordes.
Programmet innebär att de utförsäkrade, dvs. de vars sjukpenningdagar tagit slut eller de vars tidsbegränsade sjukersättning löpt ut, under tre månader ska utredas och delta i aktiviteter hos Arbetsförmedlingen (AF). Det rör sig alltså om sjuka personer som Försäkringskassan har bedömt sakna arbetsförmåga i åratal. ”Felet” de har begått är att de varit långvarigt sjuka. För de allra flesta innebär utförsäkringen en ännu lägre ersättningsnivå och för många en nivå om 223 kr/dag, fem dagar/vecka. Efter programmet kan man kvalificera sig för sjukpenning på nytt under förutsättning att man har en sjukpenninggrundande inkomst (SGI).
Många som har haft en tidsbegränsad sjukersättning uppfyller inte reglerna för att få en SGI och därmed sjukpenning efter programmet och andra bedöms nu av Försäkringskassan att ha arbetsförmåga. Detta trots att inget förändrats i deras hälsotillstånd och trots att AF efter sin utredning under programmet bedömt att den sjuke inte har arbetsförmåga och att man har uttömt sina möjligheter. Vi driver c:a 30-40 st sådana fall just nu i förvaltningsrätterna.
De personer som drabbas av att inte få sjukpenning på nytt – trots att man enligt läkare och AF anses sakna arbetsförmåga – hamnar givetvis i en mycket svår situation. Är de arbetslösa kan de i bästa fall få aktivitetsstöd eller a-kassa. Men vi börjar nu också få fall där man är för dålig för att kunna delta i AF:s åtgärder eller där a-kassan anser att sjukdomen medför att personen inte kan stå till arbetsmarknadens förfoganden och därmed inte har rätt till a-kassa.
I debatten har regeringen angivit att programmet skulle innebära en möjlighet för de sjuka att komma åter i arbetet, men för tusentals har det bara inneburit en stark oro och en minskad ersättning. Efter programmet går 49 % åter till sjukförsäkringen, c:a 10 % har kommit i arbete varav hälften med någon form av arbetsmarknadspolitiskt stöd och c:a 15 % är arbetssökande utan ersättning eller har lämnat systemen av ”annan anledning”.
Varför de långtidssjukskrivna måste vänta tills sjukpenningdagarna har tagit slut för att få hjälp och stöd för att komma åter i arbete har regeringen inte angivit. Inte heller varför man inte skärper ansvaret för arbetsgivare och Försäkringskassa-AF-sjukvården att ge sjuka hjälp med utredning av arbetsförmåga och rehabilitering. Som situationen är nu kan alla dessa aktörer utan reella konsekvenser luta sig tillbaka och låta tiden gå. Den enda som drabbas är den sjuke och givetvis samhället i ett längre perspektiv.
Även konsekvenserna av den s.k. rehabiliteringskedjan börjar nu kunna beläggas i statistiken. (Sysselsättning och försörjningskällor efter avslutad period med sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning, Försäkringskassan) Av dem som har fått indragen sjukpenning (5-6.000 personer/år) hade 42 % en anställning eller eget företag innan indragningen, men saknar sådan efter. 55 % hade kvar sin anställning.
I gruppen som fortfarande har arbete har arbetstiden minskat från 91 % av en heltid innan indragningen till 80 % efter. 35 % anger att det är hälsotillståndet som gjort att man gått ned i arbetstid.
Efter indragningen av sjukpenningen anger 10 % att man försörjer sig genom arbete eller eget företag, 31 % att man har a-kassa, 8 % har försörjningsstöd, försörjs av anhörig eller har sparade medel, 10 % saknar inkomst och 19 % anger ”annat” som inkomst. 60 % av dem som fick sjukpenningen indragen var i åldersgruppen 51-65 år. 60 % var kvinnor. Utmärkande för dem som efter indragningen inte hade förvärvsarbete eller annan sysselsättning och som saknade inkomst, var att man endast hade grundskoleutbildning och var i åldern 51-65 år.
Den bild vi har av rehabiliteringskedjan och som bekräftas av statistiken är att ingen eller mycket lite rehabilitering företas. De som drabbas är framförallt kvinnliga arbetare som efter ett långt arbetsliv drabbats av ohälsa. Få återgår i arbete och indragningen innebär också att man blir uppsagd i bästa fall med ett avgångsvederlag om en-tre månadslöner. Många går ned i arbetstid om arbetsgivaren medger det eller man gör förtida uttag av ålderspensionen. Man försörjer sig med hjälp av anhöriga eller på besparingar eller belånar bostaden eller får försörjningsstöd (socialhjälp).
Statsministern och socialförsäkringsministern talar hellre om att (underförstått) ”enstaka” fel sker i alla verksamheter och att det får man räkna med när stora reformer genomförs. Man talar hellre om procent av alla beslut än om reella siffror, dvs. att det är tusentals som har drabbats. Den grupp som drabbas är ju naturligtvis inte särskilt drivande för sina rättigheter eftersom de flesta har stora hälsoproblem.
Under året tror vi att den fulla negativa kraften i rehabiliteringskedjan får fullt utslag, när många sjuka inser att de redan från första dagen ska bedömas mot den reguljära arbetsmarknaden och inte mot det arbete man faktiskt har. Kedjans konstruktion innebär ju att man räknar sjukfrånvaro som man haft tillbaka i tiden under ramtiden 450 dagar.
Regeringen har sedan valet pratat om en översyn av reglerna men någon sådan lär inte komma förrän till hösten. Den mest angelägna förändringen måste vara att förändra de orimliga nollklassningsreglerna, återinföra den tidsbegränsade sjukersättningen och framförallt skapa regler så att utrednings- och rehabiliteringsåtgärder vidtas i tid och att ersättningen i normalfallet inte nekas så länge sådan utredning inte finns. Det är även av stor vikt att man ger resurser och markerar för tillämparna att rättssäkerheten är en prioriterad fråga och inte bara tomma ord.