En medlem i Vårdförbundet hade råkat ut för ett olycksfall i arbetet i samband med att hon deltagit i en självförsvarsövning på arbetsplatsen. Övningen gick ut på att medlemmen skulle rulla undan från en kollega som låg över henne med hela sin kroppstyngd och höll ett struptag. Rullningen skedde mot vänster axel och upprepades ett antal gånger.
I samband med självskyddsövningen fick medlemmen ont i vänster axel och nyckelben, men hoppades att besvären skulle gå över av sig själva. Hon sökte därför inte vård i direkt anslutning till olycksfallet och vistades sedermera utomlands under sommarsemestern. Hennes besvär kvarstod under sommaren och medlemmen behandlade smärtan med receptfria smärtstillande läkemedel. Då besvären inte förbättrats under sommarsemestern sökte hon vård för besvären efter att hon kommit tillbaka till Sverige, ca. två månader efter dagen för självförsvarsövningen.
AFA Trygghetsförsäkring godkände samband mellan olycksfallet och medlemmens besvär under ca. sex månaders tid, men menade att det inte förelåg något samband mellan olycksfallet och medlemmens besvär för tid därefter. Ytterligare ersättning för medlemmens arbetsskada lämnades därför inte. Enligt de ortopedspecialister AFA Trygghetsförsäkring rådfrågat i ärendet hade det våld medlemmen utsattes för vid övningen varit milt och inte kraftigt nog för att ge upphov till någon strukturell skada. I sådant fall skulle medlemmen ha fått så ont att hon sökt vård direkt. AFA Trygghetsförsäkrings ortopedspecialister menade vidare att en strukturell skada borde ha kunnat ses vid röntgenundersökning om medlemmens besvär orsakats av olycksfallet i arbetet.
Medlemmen begärde omprövning av AFA Trygghetsförsäkrings beslut, men AFA:s omprövningsavdelning instämde i AFA Trygghetsförsäkrings bedömning. Medlemmen ansökte då om facklig rättshjälp från sitt fackförbund Vårdförbundet, vilket beviljades.
Vid prövningen i Skiljenämnden för arbetsmarknadsförsäkringar vidhöll AFA Trygghetsförsäkring sin inställning i ärendet. Till stöd för sin inställning åberopade AFA Trygghetsförsäkring ett flertal försäkringsmedicinska bedömningar från tre olika ortopedspecialister i ärendet.
Medlemmens inställning i ärendet var att det våld hon utsatts för vid olycksfallet inte varit milt och att hon ådragit sig en relativt allvarlig skada vid olycksfallet, trots att skadan inte kunnat ses på röntgen. Medlemmen menade vidare att hon, trots att hon inte sökt vård i direkt anslutning till olycksfallet, haft kraftiga och kontinuerliga besvär allt sedan olycksfallet. Eftersom alla människor har olika smärttröskel och olika förhållningssätt till att söka vård för besvär som inte upplevs som livshotande kan ingen slutsats dras om hur svåra medlemmens besvär varit utifrån omständigheten att hon sökt vård först två månader efter olycksfallet. Sammanfattningsvis var medlemmens inställning att de besvär som medfört vårdbehov och sjukskrivning för henne under ca. fyra års tid efter olycksfallet var orsakade av olycksfallet, och inte av något annat. Till stöd för sin inställning åberopade medlemmen bland annat bedömningar från tre behandlande ortopedspecialister och en försäkringsmedicinsk bedömning från en docent tillika överläkare och specialist i ortopedi.
I sin dom uttalade Skiljenämnden att medlemmen initialt beskrivit en skada som inte kan anses som mild och att hennes förklaring till varför hon inte sökte läkarvård förrän efter två månader framstår som trovärdig. Enligt skiljenämndens uppfattning visade utredningen att medlemmens haft kontinuerliga besvär allt sedan olycksfallet. Att upprepade röntgenundersökningar inte visat någon skada i medlemmens axel/nyckelben hade docenten tillika överläkaren och specialisten i ortopedi förklarat kan bero på att alla röntgenundersökningar utförts liggande, vilket Skiljenämnden godtog. I domen uttalade skiljenämnden vidare att de slutsatser som AFA Trygghetsförsäkrings läkare dragit hade byggt på antaganden som saknade stöd i utredningen och uttalandena från AFA Trygghetsförsäkrings läkares bedömdes även ha varit mer generella än de läkarbedömningar som medlemmen åberopat till stöd för sin inställning i ärendet. I domen uttalade skiljenämnden vidare att de läkarbedömningar som medlemmen åberopat framstod som övertygande och att innehållet i dessa bedömningar därför skulle därför ligga till grund för bedömningen i ärendet.
Skiljenämnden för arbetsmarknadsförsäkringar kom avslutningsvis fram till slutsatsen att övervägande skäl talar för samband mellan medlemmens olycksfall i arbetet och de besvär som medfört vårdbehov och sjukskrivning för medlemmen och att AFA Trygghetsförsäkring skulle svara för en del av medlemmens kostnader för skiljeförfarandet. Enligt skiljenämndens domslut ankommer det vidare på AFA Trygghetsförsäkring att självmant ta upp skadeärendet till omprövning och vid denna prövning iaktta vad skiljenämnden förordnat.
Medlemmen hade beviljats facklig rättshjälp av sitt fackförbund Vårdförbundet. Ombud var förbundsjuristen Erika Engman Litfeldt, 08-6766345.