Högsta förvaltningsdomstolen har idag den 26 juni 2018 meddelat två domar där frågan var om den försäkrades arbetsförmåga kan anses vara nedsatt i förhållande till sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. (Mål nr 607-17 och 667-17)
Högsta förvaltningsdomstolen bifaller talan i det ena målet och avslår överklagandet i det andra.
Högsta förvaltningsdomstolen anger i domarna att det ska göras en verklighetsförankrad prövning av den försäkrades arbetsförmåga. Detta är en tydlig skrivning som i praktiken innebär att Försäkringskassan inte kan fortsätta med sina slentrianmässiga hänvisningar till krav på arbetsmarknaden som inte är verklighetsförankrade. Hänsyn måste tas till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid. Således har Högsta förvaltningsdomstolen klart och tydligt angivit att en prövning ska göras gentemot en faktisk arbetsmarknad och inte en teoretisk som Försäkringskassan tidigare gjort gällande.
Domstolen anger att Försäkringskassan ska beakta bedömningar av den försäkrades arbetsförmåga som gjorts av Arbetsförmedlingen. Sådana bedömningar ska enligt Högsta förvaltningsdomstolen vara vägledande för Försäkringskasssan. Genom dessa skrivningar har domstolen fastslagit det naturliga, d.v.s. att det är Arbetsförmedlingen som är expertmyndigheten i detta avseende. Däremot behöver Försäkringskassan inte hänvisa till en viss typ av arbeten på arbetsmarknaden. Bakgrunden till det är enligt Högsta förvaltningsdomstolen att en sådan prövning förutsätter att hänsyn t.ex. kan tas till den försäkrades utbildningsnivå. Enligt domstolen möjliggör inte den nuvarande lagstiftningen detta.
Högsta förvaltningsdomstolen fäster stor vikt vid Socialförsäkringsutskottets uttalande om att det i första hand är personer som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som inte ska ha rätt till sjukpenning. Enligt domstolen innebär detta uttalande att en försäkrad måste kunna klara alla sådana krav som ett arbete på den öppna arbetsmarknaden ställer. Den försäkrade måste därmed kunna leva upp till de krav och förväntningar som arbetsgivare på den öppna arbetsmarknaden allmänt sett har när det gäller t.ex. arbetsprestationer och arbetstakt. Det står nu klart att Försäkringskassan i sina bedömningar enbart kan bedöma att arbetsförmåga finns i sådana fall där en försäkrad kan leva upp till alla de krav som en arbetsgivare typiskt sett ställer på en anställd. I denna del kommer Försäkringskassan behöva förändra sina bedömningar.
I det ena målet konstaterar domstolen att de flesta arbeten torde ställa krav på att man kan använda sina händer. Enligt Högsta förvalningsdomstolen är det svårt att föreställa sig arbeten där medlemmen – med inga eller endast ringa anpassningsåtgärder – skulle ha kunnat klara av att utföra samtliga arbetsuppgifter i normal arbetstakt och dessutom i en tidsmässig omfattning som överstiger en halvtid.
I det andra målet konstaterar domstolen att medlemmen hade en komplex sjukdomsbild. Domstolen konstaterar att denne var kraftigt överviktig och hade kraftig artros i båda knäna. Medlemmen hade även diabetes och svårbehandlat högt blodtryck. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar därefter att sjukdomarna främst påverkar medlemmens rörlighet. Däremot framgår det inte av läkarintygen hur sjukdomarna påverkar dennes arbetsförmåga i ett stillasittande arbete. Högsta förvaltningsdomstolen anser att ett stillasittande arbete får anses vara ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.
Den sammantagna bedömningen är att domarna, på ett principellt plan, gått de försäkrades väg och får ses som en betydande facklig framgång. Svenska Pappersindustriarbetareförbundet och Handelsanställdas förbund har beviljat facklig rättshjälp för respektive medlem.
Vid eventuella frågor hänvisas till enhetschefen Robert Sjunnebo samt förbundsjuristen Tom Aspengren, 08-6766348.