En medlem som sedan många år haft besvär av kroniskt smärtsyndrom med ångest och depression sökte sjukersättning på grund av sina besvär. Försäkringskassan och förvaltningsrätten bedömde dock att de medicinska rehabiliteringsmöjligheterna inte var uttömda eftersom medlemmen av olika skäl inte fullföljt en viss påbörjad behandling. Bedömningen gjordes trots utlåtande från sakkunnig om att besvären inte gick att behandla medicinskt.
Under processen i förvaltningsrätten gav medlemmen in en ny ansökan om sjukersättning. Försäkringskassan beviljade då hennes ansökan från en senare tidpunkt. Samtidigt slog Försäkringskassan fast försäkringsfallet till 15 år före den tidpunkt från vilken sjukersättning beviljades. Försäkringskassan höll dock fast vid sin ståndpunkt att rehabiliteringsinsatserna inte kunde sägas vara uttömda dessförinnan.
Frågan i kammarrätten kom därför att handla om när kvarstående medicinska rehabiliteringsinsatser var uttömda. Till skillnad från underinstanserna fann kammarrätten att vikt skulle läggas vid de insatser som trots allt genomförts. Medlemmen hade genomgått både terapi och farmakologisk behandling samt haft praktik via Arbetsförmedlingen. Medlemmen hade också genom intyg visat att hon var medicinskt färdigbehandlad. Detta tillsammans med den långa tid som hon varit sjuk ledde till slutsatsen att hon från den tidigare ansökningstidpunkten haft en varaktig nedsättning av arbetsförmågan. I viss mån har kammarrätten alltså lagt vikt vid fastställandet av försäkringsfallet som Försäkringskassan beslutat om i det senare beslutet.
Kammarrätten i Stockholms dom den 8 februari 2017, mål nr 3618-16. Ombud för medlemmen är förbundsjurist Styrmir Olafsson, 08-6766313, och rättshjälp har beviljats av Kommunal.
The Legal Bureau of the Swedish Trade Union Confederation